Avrättningsplats och Danslok | Malungs hembygdsförening

Avrättningsplatsen vid Högheds-backen är ett fornminne

Hembygdsföreningarna i Lima och Malung

Text av Annie Gunnarsson

Avrättningsplatserna förr i tiden låg oftast långt ifrån byarna och gärna vid en sockengräns. Ingen ville ha missgärningsmän begravda inom sin socken. Höghedens avrättningsplats är ett fornminne och ligger vid rålinjen Malung-Lima, tätt invid gamla landsvägen.

Malung och Lima (inklusive Transtrand som blev egen socken 1867) hade båda del i avrättningsplatsen förr. I äldre tider var lagarna stränga och domarna hårda. Myndigheterna tvingade befolkningen att se på när någon avrättades för att avskräcka. Kropparna efter personer som tagit livet av sig, så kallade "Självspillingar lik" begravdes också på galgbacken, enligt en lag som gällde under hela 1700-talet och in på 1800-talet. Om någon begravts på denna avrättningsplats vet vi inte.

Flink Alfred Mattsson, författaren till texten om avrättningsplatsen i Skinnarebygd 1948, skriver att Halspa Johannes Magnusson född i Risätra 1849 och död 1937 berättat en historia som förra soldaten Olof Persson Grus 1814-1903 i sin tur berättat för Halspa Johannes. Soldaten hade gått genom skogen Lima-Malung. När han passerade avrättningsplatsen gick han upp till den tallbevuxna åsbacken, där han upptäckte en sänka i marken. Soldaten rände då ner en stör där och ett dovt genljud hördes, som om där fanns en trälåda eller kista. Någon vidare undersökning om detta ljud blev det inte då och inte sedan heller, vad jag vet, sa Halspa Johannes. Flink Alfred skriver vidare; enligt traditioner som bevarats till 1950-talet genom Haga Johannes Jonsson samt Kvarnmyr Erik Matsson från Tandö skall fyra avrättningar ha skett här på Högheden.

Idag har vi upptäckt att det finns två personer från Lima som heter Haga Johannes varav en heter Jonsson i efternamn och den andre Olsson. Ingen av dem har dock bott i Tandö, båda härstammar från Risätra. Haga Johannes Jonsson levde 1844-1910 och nämns av Flink Alfrid som uppgiftslämnare i Skinnarebygd. På Internet under Avrättade i Dalarna, nämns Haga Frank Johannes Olsson Forsman 1859-1932 som uppgiftslämnare av Flink Alfred. Är båda männen uppgiftslämnare? Enligt Mattihas Thuresson i Lima skall Haga Frank troligen heta Haga Flank och inte Frank.

De två första brottslingarna avrättades troligen i slutet av 1600-talet berättar idag Olle Tranberg från Transtrand som tillsammans med Björn Sonesson på lokalhistoriska arkivet i Malung-Sälen forskat i ämnet. Olle Tranberg berättar också att Gustav Vasas yngste son Karl IX (1550-1611) lät inrätta ett tillägg i lagen inspirerat av Moseböckernas stränga straffbestämmelser omkring 1610. Då infördes att flera brott som ej hade dödsstraff under 1500-talet fick det.

För 1734 års lag gällde dödsstraff för 68 olika gärningar, se rotter.se Några exempel; tidelag, trolldom, blodskam, tvegifte, mord, grövre brott, återkommande stölder m.m. I Sverige avskaffades dödsstraffet 1921. En avrättning under 1700-talet är extra grym att ta del av: Soldathustrun Göllors Kerstin Larsdotter (32 år) från Idbäck i Malung våldtogs av en berusad man från samma by. Båda dömdes för hor till halshuggning. Den unga kvinnans man förlät sin hustru att hon blivit våldtagen. Hustrun till den berusade mannen förlät sin man, men myndigheterna vidhöll att lagen skulle verkställas. Mannen flydde till Norge och klarade livet. Kerstin halshöggs i november 1722 och barnet som var resultat av våldtäkten lämnades bort.

Den siste som avrättades här var "Dammen", soldaten Påhl Hansson Damb från Lillmon i Malung. Han hade den 22 december 1733, sedan han misshandlat sin svärmor med en yxa, dödat sin svärfar. Han dömdes till döden och enligt Svea hovrätt skulle han halshuggas. Därefter skulle huvudet sättas på en påle och den övriga kroppen läggas på 4 stegel.* Påhl Hansson Damb avrättades i slutet av mars 1734. Kvarlevorna efter den avrättade "Dammen" stank fortfarande när Carl von Linné (1707-1778) under sin Dalaresa passerade platsen i augusti samma år. Det nämner han i sin dagbok: Den 5 augusti. Vid andra fjärdingspålen af slogsmarken Lima Malung var ett faseligt råmärke efter en steglad ogärningsman som starkt stinkte och luktade, ty han var satt nära till vägen.

De två hål som hittats efter steglingen är ännu 2021 stora och djupa. Olle Tranberg tyckte att det borde finnas 4 hål, eftersom det var fyra stegel. Vi vet dock inte hur ställningen för vagnshjulen såg ut. *Stegling: Man delar upp kroppen i stycken efter döden och sätter dessa på vagnshjul monterade på pålar horisontellt. Kvinnor steglades inte. De brändes eller begravdes i ovigd jord efter avrättningen, i skogen eller annan plats utanför kyrkomuren. Enligt uppgift av Mattihas Thuresson i Lima var det Tore Erlands och Carl Gustav Färje (författare till Transtrands Flora) som återupptäckte avrättningsplatsen någon gång på 1960-talet. Minnesstenen restes av Lima hembygdsförening i början på 1970-talet. 1971 besökte Länsstyrelsen i Dalarna avrättningsplatsen och danslokarna på Höghedsplatsen. Tyvärr finns ingen nyare dokumentation eftersom Malung glömdes bort vid den stora inventeringen som gjordes av Sveriges alla fornminnesoch kulturplatser på 1980-talet.

Vid våra kontakter med Länsstyrelsen i Dalarna 2017 gavs tillstånd att sätta upp en fornminnesskylt vid riksvägen samt 5 ställningar med informationsskyltar, en vid vardera ingång-utgång till kulturplatserna, en vid avrättningsplatsen samt en vid Lotta-Jonas danslok och Olles danslok. Avrättningsplatsen är ett fornminne och får inte skadas eller ändras utan tillstånd från Länsstyrelsen. Om vi däremot vill bygga upp en modell mitt emot avrättningsplatsen (på västra sidan av gamla landsvägen) för att visa hur det kunde sett ut förr, kanske vi fick tillstånd till detta efter ansökan. 2018 hade vi ett välbesökt event där vi uppmärksammade att minnesstenen blivit renoverad samt att de båda danslokarna blivit återupptäckta och att alla skyltar fanns på plats. Malungs spelmanslag och Malungs folkdanslag stod för ett mycket uppskattat program.

Avrättningsplatsen mellan Lima och Malung. Foto Annie Gunnarsson.

Bilden visar avrättningsplatsen på gränsen mellan socknarna Malung och Lima. Platsen var socknarnas avrättningsplats på 16-1700-talet. Foto: Leif Ericsson, Kulturbilder.

Bilden visar de två hålen efter ställningen för vagnshjulen, som de lade de styckade människodelarna på. Foto: Annie Gunnarsson

2021 byttes informationstavlorna ut mot aluminiumplåtar. Ås Hans-Olof Jansson är ägare till Östra Fors 1:5 där avrättningsplatsen är belägen. Han har ärvt fastigheten efter sin far som i sin tur ärvt den efter sin far. Fastigheten kommer ursprungligen från Åsgubben i Malungsfors sedan storskiftet 1849.

Källor:
Gudrun Larsson-Thysk (2016-2020 Lima)
Länsstyrelsen i Dalarna (2017)
Olle Tranberg (2018-2021 Transtrand)
Mattihas Thuresson (2021 Lima)
Flink Alfred Mattsson: Avrättningsplatsen (Skinnarebygd 1948)
Henrik Bramsjö: Malungskvinna avrättad för hor 1722 (Skinnarebygd 1995) Lima och Transtrand: Ur två socknars historia, del 3 (1991)
Carl von Linné: Dalaresan (1734)
Karl Erik Forsslund: Med Dalälven från källorna till havet. Lima (1924), Malung del 2 (1925)
Annie Gunnarsson: Jakten på daslokan (Skinnarebygd 2016), Återinvigning av fornminnen (2018), Daslokan vid Höghedsplatsen (Öfre Gäldet 2017 nr. 2) och Danslokarna och avrättningsplatsen (Öfre Gäldet 2021 nr. 3)
Källor på Internet (december 2021)
Rötter (rotter.se), Svenska släktforskarförbundet: Databas över avrättade personer i Norden
Avrättade i Dalarna (nouw.com/zezzanz/category/avrattade-i-dalarna)

Daslokan* eller Danslokarna vid Höghedsplatsen är kulturhistoriska lämningar

Hembygdsföreningarna i Lima och Malung, Malungs spelmanslag och Malungs folkdanslag.

Text av Annie Gunnarsson. Målningen till vänster av Ragnvald Aspelin, Malung.

Daslokan* är ett dialektord för uttorkade vattenpölar som man dansade på från 1500- till mitten av 1800-talet. De är omskrivna festplatser intill gamla landsvägen på skogen mellan Lima och Malung som främst ungdomar från byarna Tandö i norr och Malungsfors i söder besökte midsommartid. Man gick till danslokarna om man inte hade turen att få åka med någon hästskjuts. Avståndet är ungefär en halv mil från Tandö och det dubbla från Östra Fors (Malungsfors) Musik och dans var en trevlig avkoppling från det hårda arbetslivet och många träffade också sin livskamrat där på danslokarna.

Dansbanor fanns inte

Det var ont om bräder och virke, men ungdomarna valde ut en uttorkad vattenpöl, som de dansade långdanser och ringlekar på. Ytlagret var mjäla (lera) en finsandig jordart som blev ett hårt och fint dansgolv, när det torkat ut. Man gjorde också prydnadssaker till hemmen av leran. 1971 besökte Länsstyrelsen i Dalarna danslokarna och avrättningsplatsen. Riksantikvariets kartbilaga från samma år, säger att det finns tre danslokar, men den tredje besöktes aldrig. Och vid den stora inventeringen som gjordes på 1980-talet av Sveriges alla fornminnes- och kulturplatser glömdes Malung bort. Därför vet vi inte var den tredje dansloken finns. Vi kan heller inte se vilken danslok som haft respektive mått, 15 meter eller 30 meter i diameter eftersom anteckningarna inte är gjorda enligt Länsstyrelsens anvisningar säger Länsstyrelsen idag. 2016 återupptäcktes de två danslokarna.

Året därpå besökte Länsstyrelsens representanter danslokarna. De kontrollerade och fann att koordinaterna för danslokarna stämde med koordinaterna på Riksantikvariets karta från 1971, dock inte markens beskaffenhet på Lotta-Jonas danslok. Lotta-Jonas danslok finns på skogsfastigheten Östra Fors 3:4. Den är tyvärr förstörd. Ett exempel på hur det kan gå om kulturhistoriska lämningar inte är ordentligt uppmärkta. Nuvarande ägare sedan 2010-talet är Lotta och Jonas Melin. Jonas tror att skogen på dansloken är planterad i början av 1980-talet. Träden växer i rader som vid skogsplantering för hand. Han har också hört att man tagit material från loken vid olika vägarbeten förr. I norra delen finns nu en stor grop. Olles danslok är orörd enligt markägaren Olle Dahlin, vars släkt har ägt marken i generationer. Skogsfastigheten Östra Fors 1:34 har ursprungligen, från storskiftet i mitten på 1800-talet, tillhört gården Åsen som ligger längst söderut i Östra Fors.

Ett gemensamt event för att påvisa de återupptäckta danslokarna och avrättningsplatsen hölls 2018. Man uppmärksammade samtidigt att informationsskyltar satts ut inom området, att minnesstenen vid avrättningsplatsen renoverats och att en fornminnesskylt satts upp vid riksvägen med namn Avrättningsplats. Malungs spelmanslag och Malungs folkdanslag framförde det uppskattade programmet. 2021 återställdes en del av Olles danslok (7 meter i diameter) för att visa hur en danslok kunde se ut förr i tiden.

Moral

Moralen var mycket sträng förr i tiden och många olika och snarlika uppfostringssagor har spridits från danslokarna både muntligen och i skrift. Ty det var inte bara dans och glädje, det förekom också mycket hembränt, man slogs och begick hor på danslokarna. Och de äldre blev oroliga för sina ungdomars festande, när så många levnadsbrott förr ledde till döden. Många sagor handlar om Djävulen (Hin onde själv, Gammel Erk, Snon eller Sjôlvân/dialekt) troll eller andra varelser som besökte danslokarna. Mor Ingeborg berättar att en helgdagskväll, när glädjen stod högt i tak, uppenbarade sig en okänd märkvärdigt fin herre. Han var mycket duktig att dansa och svängde runt flickan så att han kunde ha kastat tarmarna ur henne. När ungdomarna sedan upptäckte rumpan under hans rock, förstod de att det var Gammel Erk själv som uppträdde där och blev mycket rädda. Ingeborg avslutar med orden: Ja, sen säger historien, att ingen mer ville dansa där på daslotsin (dialekt=dansloken)!

Folktro

Skogsrået Gröna Valborg var en mycket vacker storväxt kvinna med långt grönt hår som fladdra nerefter ryggen när hon dansade. En skicklig danserska som ville locka de unga männen i fördärv. En annan saga handlar om Råänd-flickorna, två troll, som bodde vid sockengränsen Lima-Malung Rå vid avrättningsplatsen. Råänd-flickorna tyckte om att dansa med pojkarna. Eftersom troll och människor inte fick umgås med varandra band flickorna upp sina svansar under de långa kjolarna. Då fick de dansa och ha roligt. En gång efter en stunds dans hände en olycka. Då såg pojken, som det ena trollet dansade med, att hennes svans farit ned och han förstod vem hon var. Då sa han vänligt till henne: Bind upp särken jungfru! Då de slutat dansen sa Rået till honom: Dig skall det gå väl i händer, vad du än försöker dig på. Så blev det. Han hade tur med allt han företog sig. Även den andra Rå-flickans svans ramlade ned, men pojken som dansade med henne var elak och började håna och driva med henne för svansens skull. Då sa flickan till honom: Du skall bli olycklig och vad du än försöker dig på, skall du misslyckas! Det gick som hon hade sagt, han fick ett liv fullt av olyckor och bekymmer! En sensmoral att tänka på även idag! Från 1850-talet började nya dansställen dyka upp. Se Knut Paul Olssons artikel: Dansliv i Malung i Skinnarebygd 1986.

Musik/Instrument
Fynd i svenska mossar från 500-talet före Kristus visar, att man då spelade på horn med fingerhål och munstycke. I nästan alla kulturer har man från början haft trummor, pipor, säckpipor, flöjter, stråkharpor och tamburiner som dansinstrument. Och fanns det inga instrument så sjöng man och trampade med fötterna. På Färöarna lever den medeltida traditionen fortfarande kvar, ända sedan 1300-talet. Dansen om Sigurd Fafnesbane är en av de vanligaste. Man dansar i timmar och fötternas tramp är dansarnas enda musik. Sången och texten förs enligt tradition vidare endast muntligt. Från 1700-talet var fiol, nyckelharpa och klarinett de dominerande instrumenten inom folkmusiken. Dragspelet kom senare och blev mycket populärt. Det medförde att det blev en förändring av melodierna framför allt från moll till dur.

Källor:
Karl-Erik Forsslund: Med Dalälven från källorna till havet. Lima (1924), Malung (1925)
Sven Johansson: Daslokan (Skinnarebygd 1969-1973)
Lima och Transtrand: Ur två socknars historia del 3, (1991)
John-Erik Jonsson Malung (2016)
Jonas Melin Malung (2016-2021)
Annie Gunnarsson: Jakten på daslokan (Skinnarebygd 2016), Återinvigning av fornminnen
(Skinnarebygd 2018), Daslokan vid Höghedsplatsen (Öfre Gäldet 2017 nr. 2), Danslokarna och
avrättningsplatsen (Öfre Gäldet 2021 nr. 3)
Länsstyrelsen i Dalarna (2017)
Länsstyrelsen i Dalarna (2000-2021)

Bilden visar Olles danslok. Foto Annie Gunnarsson.