Malungs hembygdsgård | Malungs hembygdsförening

Malungs hembygdsgård

Det gamla bondesamhället höll helt på att försvinna för cirka hundra år sedan. Många ville bevara minnen, föremål och byggnader från den tiden. Hembygdsgårdar anlades.

Malungs Hembygdsförening bildades 1919. Försök gjordes att köpa en äldre komplett gård. Då detta miss-lyckades inriktades arbetet på att finna en lämplig plats att anlägga en hembygdsgård på. År 1922 förvärvades en del mark i byn Holarna på den s.k. Hundholen. Platsen upptogs vid storskiftet som allmänt undantag för grustäkt och området överlämnades som gåva av Malungs kommun och Stora Kopparberg AB. Ett omfattande arbete fick läggas ner på att göra i ordning den söndergrävda tomten.

Befolkningen i de närmaste byarna och medlemmar i Malungs Idrottsförening samlades kvällstid med spadar och spett för att jämna till marken där husen skulle stå. Tomten utökades 1963 då marken i söder samt den s.k. Klängstugan skänktes av Korsnäsbolaget. Vid samma tidpunkt inköptes mark norrut. År 1922 uppfördes också de första byggnaderna och 1932 invigdes gården. Målet var att illustrera hur en storbondegård under 1600- och 1700-talen kunde se ut i Malung.

Föreningen har efterhand satt upp flera hus. En samling byggnader av olika åldrar har satts upp norr om den kringbyggda gården. Dessutom finns i föreningens ägo byggnader ute i byarna, såsom skvaltkvarnar, båthus och loftbyggnader. Totalt ett trettiotal byggnader varav hälften återfinns på Hundholen. I den omfattande föremåls-samlingen finns det mesta av verktyg, redskap, textilier och andra bruksting som användes under självhus- hushållets tid. I Jannesstugan finns dräkt- och textilsamlingar. Välgjorda kopior finns även för utlåning, t.ex. band i olika tekniker, dräktliv, väskor, fyrflätning, broderade vantar och handskar.

Malung nämns första gången i skrift år 1177 när den norske tronpretendenten Sverre från Norge red förbi orten med sitt följe för att ta sig vidare mot Nidaros för att få stöd för sin sak - att bli konung av Norge. Malung benämns i Sverres krönika som “Molungr” och är dalaorten som nämns först i skrift av alla andra orter i Dalarna. Malung beskrivs som hedniskt och fattigt. Malung är känd för skinn och pälstillverkning. Invånarna i Malung var tvungna p.g.a. de karga jorden och det kärva klimatet att hitta andra försörjningssätt än vad bara jordbruket gav. Åtminstone sedan medeltiden har invånarna i Malungs socken arbetsvandrat ut till andra orter för att erhålla några kontanter eller byta till sig spannmål till sitt hushåll.

Skinnarlagen bestod av en mästare, gesäller och lärlingar samt blötpojke, ett lag på fyra till sex personer. Vid månadsskiftet okt/nov drog skinnarlget ut på arbetsvandring och stannade borta till julhelgen för att efter jul återgå till arbetsvandringen fram
till ma j.

Skinnarlaget tog kontakt med de böncer som hade slaktat sin djur och ville ha djurhudarna garvade och behandlade så att skinnarna kunde sy pälsar och fällar till gårdens folk. Eftersom skinnarna var inneboende hos de som de arbetade åt konstruerade de ett eget skråspårk, skinnarmål.

Dessa skinnvandringar pågick fram tills i slutet av 1800-talet och till i början av 1900-talet. Då hade symaskinen gjort sitt intåg i landet. Därmed fanns förutsättningar för en mer industrialiserad produktion av skinnkläder.

Ortsborna var i stort sett självförsörjande ända in på 1800-talet. Gårdarna var låga och grå timrade stugor. Här fanns olika förrådsbyggnader, stallar, fjös och bakstuga. Smedjan låg en bit ifrån på grund av eldrisken. Boningshuset och lillstugan (där den äldre generationen bodde) var centrum i gårdskomplexet som var en kringbyggd gård. Djuren hade man på sommaen vid en fäbod, då var det tyst och stilla vid gården hemmavid, nästan hela hushållet var i fäboden. Vid fäboden gjorde man ost och messmör, man samlade in myrhö (gräset som växte på myrarna i skogen) till djurfoder inför vintern och även löven från träden “hamlades” till djurfoder. Myrmalmsjärn hämtade man upp från myrar och sjöar. Järnet gick sedan på handel till Norge och södra Sverige. Vid sekelskiftet 1800-1900 blev Malung en del i industrialiseringen.

Några mer välbärgade bönder började inse att skinntillverkning var något att satsa på. Nu började en större tillverkning av sadlar och seldon till hästar samt tillverkning av pälsar och skinnjackor. Fabriker som garveri, skinnföretag och ångsågar började byggas. Malung fick sina första arbetare. En stor bro över Västerdalälven byggdes. Nu kunde man lättare nå varandra över älven, innan var det roddbåt som gällde. I slutet på 1800-talet hade Malung fått järnväg. Det blev en stor förändring som flyttade centrum från kyrkan till nuvarande centrum i Grönland. Här byggdes ett ståtligt stationshus i två våningar och under samma tid byggdes mitt i byn Grönland ett praktfullt trähus, Lisellska huset, där skulle både affär och bostäder finnas. Malung hängde med i tiden, och det stod inte på förrän den allra första bilen vinglade fram längs gropiga vägar i byn.

En enorm expansion inom skinnindustrin kom mellan första och andra världskriget. Människor i Sverige fick mera fritid och fritiden skulle ägnas åt utomhusaktiviteter. Sportkläder och skor i skinn blev högsta mode och Malung levererade. Nu skulle alla ha sin egen skinnfirma. Man sydde handskar, pälsar, skinnjackor, skinnbyxor, mössor och hattar. Tillverkningen gick på högvarv och ökade när den svenska armén under kriget behövde skinnplagg till sina soldater. En riktigt högkonjunktur för lilla Malung. Snart fanns Malungsbutiker ut i landet till och med i Stockholm. Men inget är för evigt. Malung hade satsat allt på ett kort. Vid sin höjdpunkt på 1960-talet fanns nästan 200 skinnfabriker på orten. När importen av skinnplagg började på 1970-talet hade orten ingen chans mot låglöneländerna.

Det gamla skinnmuseet i "Kotthuset" byggs om under vintern 2020 och väntas stå klart sommaren 2021 för invigning. Kotthuset var för länge sedan ett hus för just kottar. Där förvarade Korsnäs sina kottar som värmdes upp för att sprätta ut nya frön till tallar. Kotthuset skänktes sedan till Malungs hembygdsförening och har sedan dess varit ett museum över bygdens skinnhistorik.

Maluns hembygdsgård ska föreställa en välbärgad gård på 1700-talet. Här finns storstuga, lillstuga, fjös, sängloft, olika förrådsbyggnader och mycket mer. Byggnaderna är flyttade från andra byar i Malung till Hundholen” där platsen är för Malungs hembygdsgård.

Hitta hit