Kvarnstensbrottet

Kvarnstensbrottet


Redan under vendeltid högg människorna i Maung kvarnstenar ur berget i Östra Utsjö. Kvarnstenrna fraktades över frusna myrar och vidare på vatten ner till Mälardalen för att säljas. 


Gruvorna fylldes lätt med vatten, huggarna var tvungna att hela tiden pumpa bort vattnet för att nå de bästa ämnena för kvarnstensproduktionen. Stod en gruva oanvänd under en längre tid var den snart vattenfylld. Vattnet måste först pumpas bort innan arbetet kunde påbörjas igen. Kvarnstensbrottet i Östra Utsjö kan vara över tusen år gammalt. I dag hittar arkeologer kvarnstenfragment i bygder runt Mälaren som visar att de är huggna i Malung. Det är en hisnande tanke att människan under sen järnålder sålde kvarnstenar från Malung till orter långt ner i Mälardalen och ännu längre bort. Detta tillsammans med järnprodukter och pälsskinn. Fraktbåtar utgick från Siljan och vidare längs åar och vattendrag som idag är borta på grund av landhöjningen. Vägar fanns inte. Varor fraktades vintertid över frusna myrar och isiga sjöar eller sommartid på vatten.


Kvarnstenar från Malung höll god kvalité. Sandsten med inslag av kvartskorn var en ypperlig blandning för kvarnstentillverkning. I brottet höggs både mindre handkvarnstenar och större stenar till vattenkvarnar. Människan var uppfinningsrik. De små vattenkvarnarna ”skvaltkvarnar” byggdes längs de mindre vattendragen i bygden. I brottet arbetade inte bara stenhuggare utan även smeder och kolare. Smeder behövdes för att vässa verktygen som hela tiden slets ned mot berget. Kolare gjorde kol i liggmilor som var en variant till de stående milorna. Här lades de långa vedträna ned och fick långsamt brinna till kol. I Malungs finns flera kvarnstensbrott, varav det allra största är kvarnstensbrottet i Östra Utsjö. Men även på västra sidan om älven finns Byråsens kvarnstensbrott och Gärdås kvarnstensbrott.

Kolet användes i smedjan för att få eldstaden het och järnet rött, hett och mjukt att bearbeta. Över stenbrottet låg röken från milorna och smedjan tung. Det var en stickande rök som vid regniga och molntunga dagar lade sig tjock över stenhuggarna. I brottet fanns troligtvis även byggnader där verktyg förvarades, som ett förråd. Kanske det har funnits vilstugor där man kunde äta sin medhavda matsäck och kanske lägga sig på en brits för att vila vid eldhärden.


Carl von Linné besökte kvarnstensbrottet i Östra Utsjö sommaren 1734. Han blev imponerad över gruvornas storlek och den goda kvalité som kvarnstenarna visade. Däremot var han förundrad öven hur organisationen kunde fungera då det inte fanns någon chef eller direktör. Hade Linné varit mer nyfiken och frågat och satt sig in i befolkningens arbete och organisation så hade han fått veta att stenbrottet var bygdens gemensamma. Gruvorna var inmutade av olika släkter eller kompanjoner. Gruvorna gick i arv. Hade en gruva stått tom tillräckligt länge var det fritt fram att muta in på nytt. 

Men här uppstod lätt konflikter. Fastän gruvan varit passiv i en mansålder kunde en släkt hävda att den ändå tillhörde dem på grund av att deras farfar eller morfars far huggit där för länge sedan. De gamla domböckerna visar på tvister och utdragna konflikter släkter emellan under 1600- och 1700-talet. Utdragna tvister som kunde pågå länge och gjorde att vissa släkter inte alls var vänner. Vissa byar i socknen hade sina gruvor i norra delen, andra byar i södra delen. Kvarnstensbrottet är en plats där skogen idag återtagit marken. Här fanns förr inga träd alls. Det var ett stenbrott med skrotstenshögar, eldar, slingriga stigar och vägar där människan drog kärror med skrotsten bort från gruvorna.


Skogen är idag tät i södra delen. Här finns känslig flora som kräver speciell miljö. Tickor på gamla trädstammar och blommor som trivs i den fuktiga miljön som kommer från de vattenfyllda gruvhålen. Vattnet är grönt som smaragd och glimmar av löv och alger. Granskogen inger vördnad och stillhet. De mosstäckta höga skrotstenarnas berg reser sig på båda sidor om den smala stigen. Här är historien nära, här hörs slagen mot berget med trubbig slägga. Här hörs mumlande och bistra uttryck när kvarnstenen spricker efter två veckors arbete. Låga svordomar och djupa suckar.


Skogen och mossan bär på flera århundrades minnen av en sysselsättning som ingen idag kommer ihåg.

Det finns bilväg upp till brottet. Här finns samlingslokal och grillmöjligheter. Omgivningen är vackert belägen i skogen med slingrande stigar. Brottet är cirka 1,7 kilometer långt. Kvarnstensbrottet i Östra Utsjö är Dalarnas första kulturreservat och har status som riksintresse. Det är Malung-Sälens kommun som är fastighetsägare och Länsstyrelsen i Dalarna är förvaltare. I brottet får du inte elda, slänga skräp eller förstöra vegetation. Du får inte plocka med dig de kvarnstenar som finns kvar efter hantverkets forna dagar. Brottet är ett av Nordeuropas största.


Vill du läsa ännu mer om kvarnstensbrottet i Östra Utsjö kan du gå in på Quarnstensgrufvans vänners hemsida här >>>     


Hitta hit 


Besöksadress: Thorolfsvägen 23, 782 34 Malung

Postadress: Box 147,  782 23 Malung

Tel: 0280-105 57


pg 39 59 01-2
bg 997-1474



E-post: malungs.hembygdsforening@telia.com

E-post ordförande: info@jds.se


Föreningen har swishnummer 1232595817

Malungs hembygdsförening 2020

Telefon: 0280 - 10557

Ordförande: 070-586 15 49

Den här hemsidan använder cookies. Genom att fortsätta använda sidan godkänner du vår användning av cookies.

Acceptera